04 June 2009

When things go really bad...

I'm going to write about the interview in swedish... cause let's face it, I don't have that many international readers (if any).

Tidigt på morgonen hoppade jag på ett öresundståg upp mot Göteborg. Där uppe, såsom i Lund, var dom kallt som in i häel-vete!! Jag kommer ut och skakar som en sönderknarkad rockstjärna och får svårt att hålla balansen i mina små vintage läderskor. Huttrandes smyger jag in i det närmaste caféet och sveper en varm choklad med grädde och marshmellows. Därefter köper jag en kappa på rea och någon timme senare träffar jag Fredrik på ett café bredvid HDK och köper en stor kaffe mocca med grädde. I några timmar pratar vi om det hederliga ämnet "Fotografer, vem som suger och vem som inte fattar och att vi själva inte ens fattar". Klockan närmar sig 15.15. Min intervjutid. Jag börjar bli nervös. Riktigt nervös. Jag och Fredrik drar till skolan. Utanför intervjurummet finns det orange stolar. Hissen är orange. Och så finns det en inglasad bild på ett stativ som föreställer tre kärringar som sitter på en orange bänk och snackar.
 Den enda personen där är en liten svettig kille som väntar på sin tur. Jag går och stresspissar. Ser mig själv i spegeln och kan konstatera att jag börjar få stress över hela ansiktet. Röd och flammig. Jag blir aldrig nervös på sånna här saker. Men jag börjar misstänka att det är dålig. Jag är för arrogant och självsäker. Blir jag därför nervös på beställning nu? 
 Jag går ut. Skakar och hyperventilerar. Fredrik blir obekväm och drar. Jag hyperventilerar lite till. Börjar bli tung i huvudet. Kommer jag svimma?
 Någon kommer förbi. Ta det lugnt bruden, andas bara.
 Jag ringer min syster och min pappa. De säger, ta det lugnt, andas bara.
 Killen som haft intervju kommer ut. Han säger, det kommer gå bra, ta det lugnt, andas bara. Han ser inte svettig ut längre. Han ser arrogant ut. Hans tjejkompis kommer förbi, hon säger; äh det kommer gå fint - andas bara.
 Jag vill slå dom allihopa.
Sen kommer intervjukillen ut och välter ner stativet med kärringbilden och rätt som det är finns det glas överallt. Jag tittar på glaset. Det ligger glas på marken. Intervjukillen ser obekväm ut. Jag känner mig konstig. 
 3 minuter senare är jag inne i det lilla rummet. Där var det bara två lärare och en tyst elev. Mitt huvud är blankt. Min söknad ligger på bordet. Den ser förjävlig ut. Dom ställer frågor.
Vad är skillnaden på design och konst?
Vad vill du säga med illustration?
Vad är design?
Vad.... är... det... ni... frågar... mig? Jag kan inte svaren på de här helt orelavanta frågorna. Så då kommer det... som en våg... ORDBAJS I HÖGAR. Vad snackar jag om?? Jag vet inte. Jag köper inte det. De köper inte det. De frågar inte så mycket om mig. De verkar lite uttråkade. Ville de testa mig eller var det deras faktiska frågor?
Har du erfaring av grupparbete?
Jag är 21 år... såklart jag gjort grupparbeten.. vad är det för fråga??

Va va va?
Sen är det slut. Jag träffar Fredrik igen och vi går till HFF och ser på deras fotoutställning big bang som är så dåligt att vi båda diskuterar hängning. Oik! Fatta så glad jag är att jag inte går där! Förlåt... men de fotograferna är verkligen ett enda stort skämt. Pinsamt nästan. 

 Nu är det en ny dag. Skönt att det är över. Men för en röra. Jag har fortfarande lite stressutslag på lår, hals och höft... har aldrig fått det innan. Men det har ni det. Uli som en röra.

4 comments:

  1. Jösses Bull, Det ha varit en svår dag. Jag har varit lika nervös inför anatomiexamen när jag studerade medicin. Minns inte ens hur jag kom in i examinationssalen. Kanske det var kurskamrater som knuffade in mig... Det var likasom om min astrala kropp hade flyttat utanför min fysiska kropp. Sedan, när allting började blev det kristallklart i mitt huvud: Man skulle kunna dra liknelse med att man fokuserar ett objektiv o allting blir plötsligt knivskarpt. Jag fick högsta betyg. O när jag gick därifrån så hade jag inga krafter kvar. Stressen hade stulit all min energi o jag tappade min lilla betygsbok i en formalinburk med människohjärna. So symbolic...

    ReplyDelete
  2. Ja, men du hade ju tur! Inget blev glasklart för mig. Jag kände mig dummare för varje minut.
    Men förresten, jag kontaktade sweden models, de lät lite intresserade :D Får se vad som sker.

    ReplyDelete
  3. Wow! Det var roligt!!!

    ReplyDelete
  4. varför får jag aldrig veta något....utstött från er lilla familjecykel där ja :(...dåååååligt.nu får ni förklara era intern grejer för mig med ;)!

    ReplyDelete