13 January 2009

Historien om Ludvig, del 1


Första delen av denna historien dediceras till Mina, som är mitt uppe i äckligt tentapluggande och behöver något lätt att läsa. (dessutom skulle Minas framtida barn heta Ludvig)

Det var en gång en riktigt sur och gnällig kärring som hette Ebba-Britt.

 Ebba-Britt hade långa tår, skrynkliga vader och påsar under ögonen. Hon bar en grön klänning och tog sig dit hon ville med sin tantcykel eftersom hon menade att buss, bilar och liknande transporter var satans skapelser. Hennes tantcykel kallade hon för Eva-Karin. Eva-Karin var röd med en stor korg och en stor tuta. Ebba-Britt älskade att klämma på tutan. Allt som kom i hennes väg eller irriterade henne var värt att tuta åt. Till exempel en snorig unge i overall som trillade omkull framför henne eller en utlänning som sålde exotisk frukt. Ebba-Britt hade ett husdjur. En röd räv som hette Ludvig. Hon sa alltid ”vem behjöver man åu barnbarn näer man haur pelargoner åu rövar”. Hon ville säga rävar men hennes skånska var allt för grov.

  Ludvig tyckte om att äta polarbröd och att titta lömskt ut i intet. Han kunde ibland bara stanna upp och stirra och därefter avsluta med att ge Ebba-Britt en snabb och något elak blick. Men Ebba-Britt såg så dåligt att hon aldrig uppfattade att hans glödande gröna ögon visade rent hat. Ebba-Britt klappade bara Ludvig på huvudet och vattnade sina pelargoner. ”Däet äer såe träevligt att hau däj häer” brukade hon joddlra med sin krassliga kärringstämma. ”Åu en daug kommer du bli en fäin krauge på min gröuna kappa”.

 Ludvig hörde detta. Väldigt tydligt.

 Ludvig tyckte att Ebba-Britta luktade en blandning av anis och tånaglar. Han tyckte inte om att bli klappad på huvudet. Han förstod inte varför han blev serverad lingonsylt på lördagar fastän han väldigt tydligt visat hans starka intresse för polarbröd. Han uppskattade inte den fula ställningen Ebba-Britt monterat på sin tantcykel så att Ludvig var tvungen att springa fastspänd bredvid som en retarderad hare.

  En väldigt tidig onsdag morgon vaknade Ebba-Britt med en hög snarkning och konstaterade att det var dags att åka och köpa gödsel till pelargonerna.

” Uüpp och hauppa Ludvig!” sa hon och drog hårt i rävens nacke. Ludvigs ögon lyste hatiskt och han tänkte att han hellre kunde stanna hemma och skita ner hennes pelargoner. Så kunde hon därefter komma hemma med mer skit än hon kunde göra av med.

 Ebba-Britt band fast Ludvig på Eva-Karin och började sakta cykla framåt mot Trädgårdscentralen. Detta var den billigaste blomsterbutiken i byn och innehöll hundra gånger mer bladlöss än välmående växter. På väg dit körde de förbi ett stort grönt buskage. Nere vid rötterna satt en väldigt oattraktiv, avmagrad svart katt som slickade sig om tassen. Den tittade stint på Ludvig och plötsligt såg räven hur katten vek upp det mittersta fingret och räckte det mot honom. Ludvig kunde inte göra annat än att gapa och känna sig ytterst förolämpad eftersom Ebba-Britt flitigt trampade vidare med cykeln.

6 comments:

  1. hahaha! HOHOHO! Muoah-ha-ha! iooOOAAAHH-HA-HA!!!

    Det är skönt att få skratta en dassigt grå dag som denna. Hoppas inte grannarna reagerar på mina vrål och larmar polisen!

    ReplyDelete
  2. Det är bra att det finns någon som får mig att skratta en sådan här deppig dag i Loffen!

    ReplyDelete
  3. Haha, jag gläds åt att ni ute i grått väder kan glädjas åt Ludvig! Den enda personen jag läst detta för innan skrattade inte alls, så jag började undra om jag bara var trög i huvudet ;)

    ReplyDelete
  4. Känns bra att få en sådan fin historia dedicerad till sig efter ha slitit sitt hår över skatterätt,underbart att läsa något annat än paragrafer också :) Vi ses snart!!

    ReplyDelete
  5. Your drawings are great, and your blog beautiful. I wish could read it, that said, the visuals collected are more than enough to satisfy.

    ReplyDelete
  6. hihihihi....ja jag skrattade med...vilkt är väldigt svårt såhär första dagen i grådassiga,snöiga Torino efter att ha precis kommit hem från undebara soliga varma Marsa alam..aaaaaah...miss the dessert!

    ReplyDelete