19 October 2008

Hunden pratar




 Det var en sådan där fuktig eftermiddag i september. Jag satt på det lilla caféet "Näsans innehåll" och väntade på den nu så omtalade fotografen Ulrika Kestere att dyka upp. Efter att hennes utställning  Hunden är som en liten dvärg haft utställning runt om på Europas största gallerier var jag inte den enda som försökte få tag på en intervju med denna unga konstnärsinnan.
 Några minuter efter vår planerade tid ramlar Ulrika in genom dörren tillsammans med två enorma hundar som skakar sin våta och något illaluktande päls över hela caféet. Hon är blöt från det tidiga höstregnet men verkar inte ha något emot det då hon ändå är klädd i begagnade friluftskläder. Det bruna håret har hon flätat i en sådan där märkligt lång fläta och man skulle väl snarare misstagit henne för en lokal luffare.
- Nu förstår jag inte helt vad du menar, säger Ulrika senare till mig då den blöta regnjacken kastats bakom några stolar. Hon sitter med en stor kopp blåbärssoppa och ser mig förvirrat in i ögonen.
- Menar du att jag ser ut som en luffare? För det är ju faktiskt inte avsikten. Jag vill bara inte se ren ut. Jag kommer närmare hundarna om jag är lite smutsig och laid back. Nu får du ju tänka själv, vem skulle en rysk varghund komma bäst överens med, Paris Hilton eller Aragorn?
 Jag förstår vad hon menar men ändå inte. 
 Ulrika slätar bort sin ojämna lugg från ögonen och gäspar högljutt.
- Avsikten med hundprojektet var aldrig alla dessa jävla utställningar runt världen, det tar bara massa pengar och energi som jag inte har lust att spendera. Jag ville släppa en bok. Det var allt. Vem är det som gjort boken? Ingen vet. Men på en utställning ska det vara vernissage och då måste man stå där som en räka i en salladsboll och göra bra ifrån sig. Man måste säga intelligenta saker som hunden är ju bara en av oss eller nej jag var inte involverad i just det fotografiet.
 Vad menar du med det sista?
- Man är ju inte fullt involverad i alla fotografier man tar.
Jag förstår igen vad hon menar men ändå inte.
- Det var riktigt kul i början. Jag hade byggt en stor lådbil och köpt mina två hundar, Heidur och Hepsija, och var redo för att ge mig ut i Europa och fotografera. Det här hade ju varit ett projekt jag drömt om länge. Jag och hundarna ute i världen tillsammans med en Canon som har dåligt ISO upptak. 
 En lådbil?
Ulrika skrattar högt och länge och slänger bak sin våta fläta så att den träffar några bakomsittande kunder.
- Ja, jag hade aldrig tålamod till att skaffa körkort! Så jag byggde en bil som jag också kunde använda som hus.
 Ulrika småfnissar fortfarande men jag får så klart inte helt ihop vad hon menar. Gick den här bilen på bensin eller solenergi?
- Nej, jag stödjer inte oljepumpning. Lådbilen gick på lite olika saker. Sånt jag kunde hitta här och var. Men jag fick aldrig helt till det där med att komma snabbt fram då polisen alltid visade mig av från vägen. Jag fick byta till jeephjul och köra över åkrar, gräsmattor och folks trädgårdar istället. Det fanns ju helt enkelt ingen annan lösning.
 Ulrika har blivit kårad som årets Yngsta och kreativaste fotograf av tidningen Barn i Börsskrasch i Reykjavik som trycks i begränsade upplagor (ca 50 kopior). Jag frågade henne hur detta kändes.
- Ja, det kom ju så klart som en chock. Att en grupp 10 och 11-åringar på en Isländsk grundskola uppskattat ens kreativitet som tagit över 5 år och faktiskt nämnt dig i deras personliga tidning. Dagen jag hörde den nyheten grät jag som ett litet spädbarn.

 Men detta blir förmodligen inte Ulrikas sista tårar. Hon är redan nominerad som årets hundtjej av Malmös lokala hundtidning hundar som har kul (hela tiden).
 Fotografierna från utställningen Hunden är som en liten dvärg kan bli sedda av allmänheten någon gång efter år 2015.

2 comments:

  1. herregud..jag skrattade sa jag grat nar jag laste din "framtida intervju"...it's so you ;).puss

    ReplyDelete
  2. Hihi... tack... var osäker på om någon hade läst den. Men blir glad att du gillade det, HOho! :D

    ReplyDelete